Vilken verklighet är verkligast? Om medialiseringen av skolan

Novus undersökning om hur skolan värderas av svenska folket (SvD140204) väcker många tankar. Undersökningen, som gjordes i december 2013 på uppdrag av TV4, redovisar å ena sidan uppfattningen att skolan förmodligen inte levererar vad den skulle. Å andra sidan, när man frågar föräldrar om de tycker att deras barn som nu går i skolan lär sig vad de borde, så ger de allra flesta skolan högt betyg. Artikelförfattare och tillika Novus vd, Torbjörn Sjöström, drar slutsatsen att den högstämda kritiken av svensk skola därmed är felaktig.

Det är att gå lite snabbt fram, kanske. Det är lätt att föreställa sig att olika normer, förväntningar och krav ligger till grund för bedömningar som kommer från kategorier såsom ”skolfolk”, forskare, myndighetsföreträdare – och föräldrar. Man bedömer inte på samma grund, helt enkelt. Inget konstigt i detta, kan man tycka. Att då påstå att föräldrarnas uppfattning är den sanna, är nog överilat. Torbjörn Sjöström hoppas att det finns ”en korrekt problembeskrivning”. Jag tror att ”den korrekta bilden av skolan” kommer att fortsätta undfly oss.

Oavsett ovanstående är det en viktig och gundläggande aspekt som artikeln pekar ut. Paradoxen som Novus undersökning illustrerar kan vi i själva verket känna igen från en lång rad andra samhällsfenomen. Denna aspekt handlar om fiktionalisering och medialisering av vår verklighet. Den teoretiska grundvalen för detta hämtar vi ofta från den franske filosofen Jean Baudrillard (1929-2007). Han säger att när vi talar om fenomen i samhället är det många gånger inte våra faktiska, konkreta erfarenheter som vi avser. Enligt Baudrillard lever människor i allt högre utsträckning i det imaginära, i den värld massmedierna skapar åt oss. På senare år upplever vi en allt tydligare klyfta mellan denna medialiserade värld, och den konkreta. Digitaliseringen och våra liv on-line förstärker förstås det här, gör den fiktiva världen "verkligare", ökar avståndet till IRL.

Alltså existerar i grunden två verkligheter, som mycket väl kan stå i konflikt med varandra. Detta gör mycken samhällsdebatt rätt förvirrad. Vilken verklighet är det vi pratar om? Missförstånden – medvetna och omedvetna – är legio. Skoldebatten som den förs i våra medier följer alltså sin egen logik, i år med starka politiska och ideologiska övertoner (#bjoerklundsskola?). Den behöver inte alls ha med min konkreta skolerfarenhet att göra. Vi som umgåtts med skolfrågorna länge vet att ”min skola” i regel är mycket bättre än ”den svenska skolan”, eller åtminstone så är inte problemen svartvita. Situationen i ”min skola” måste beskrivas nyanserat och utförligt, vilket inte riktigt passar texten om ”den svenska skolan” som ibland kortas till 140 tecken. 

Parallellerna till detta är många. En ofta omtalad version är beskrivningen av våra städer, som tycks var särskilt tacksamma att "fiktionalisera". I min hemstad Malmö finns exempelvis ett ”mytiskt” bostadsområde som heter Rosengård och som i åratal förekommit i mängder av samtal och berättelser runt om i landet, inte minst i stockholmsdominerade medier. När jag cyklar genom kvarteren med detta namn, känner jag inte igen det. Det vill säga, min konkreta erfarenhet stämmer inte överens med vad jag tar del av i den berättelse om stadsdelen som jag möter på många andra håll. Till och med människor i min egen stad återberättar gärna fiktionen om Rosengård. Och de tror många gånger att den är sann, på ett objektivt och exklusivt sätt. Så lätt det är att bli lurad...