28 juni 2014

Historien formar en stad - Berlin 28/6 2014



Jag tillbringar den 28/6 2014 i Berlin. Det är ett ödesdigert datum och detta är en stad där Europas tunga 1900-talshistoria har satt djupa spår. Historiska perspektiv hjälper oss förstå vår samtid. Det är ett faktum som ibland har svårt att få sin rättmätiga uppmärksamhet i ett strängt modernistiskt Sverige. Denna dag är dock svår att räkna bort också för den som inte är så intresserad av historiska förklaringsmodeller. 

Spekulationerna och ”what if-resonemangen” flödar dessa dagar. Vad hade hänt om inte den habsburgska kronprinsen mördats? Hade första världskriget ”ställts in”? Och hade därmed Europas hela 1900-tal sett annorlunda ut? Ett som är tämligen säkert är att Berlin hade sett annorlunda ut. Detta är en stad som bär historiens märken i högre grad än de flesta andra städer. Det är märken av mänsklig destruktivitet vi avser, ett öde som Berlin delar med samtliga övriga tyska storstäder. De topografiska spåren från krigets bombningar går helt enkelt inte allt läka. Det gör väl inte de psykologiska spåren heller, får man anta. Tyska städer är för den topografiskt och arkitektoniskt uppmärksamme besökaren, uppenbart ”trasiga”. Arkitektoniska linjer bryts brutalt och oförklarligt. Stora luckor och hål i bebyggelsen, märkligt ”utkastade” byggnader står liksom nakna - allt förklaras av den enorma förstörelsen. 

I Berlin kröntes bombningarna av en av historiens våldsammaste militära offensiver när den sovjetiska armén i tre gigantiska spjutspetsar den 16 april 1945 släppte loss slutanfallet mot ”den fascistiska bestens håla”. Den 20 april började det ryska artilleriet träffa centrala Berlin med sina granater och därefter följde tio dagar av de mest förödande gatustrider som världshistorien känner. 

DDR-regimen, vars resurser var begränsade, förmådde inte undanröja spåren av förstörelsen. Den bebyggelse som fyllde hålen var många gånger grå och fantasilös och av dålig kvalitet. Fortfarande finns DDR-epokens ”plattenbauten” kvar också i centrala delar av staden, i Mitte, stadens historiska centrum. I en del ytterområden finns de i mängd. I andra fall blev det arkitektoniska utfallet bättre, som exempelvis de pampiga husen längs Karl Marx allé, även om de också kan betraktas som groteskt pompösa.

I många fall bidrog DDR-regimen själv till stadens fortsatta förstörelse. Det gäller exempelvis mycket bebyggelse längs med murområdet. Det värsta fallet var sprängningen av Försoningskyrkan vid Bernauerstrasse 1985. Ett annat anslående exempel på försök att forma stadsbilden genom våld, var raserandet av de preussiska kungarnas palats - Stadtschloss - mitt i staden på Museumsinsel. År 1950 låg fortfarande delar av slottet i ruiner efter kriget och då bestämdes hastigt och lustigt att den historiska byggnaden var en onödig symbol för gamla reaktionära krafter.  Slottet sprängdes, marken röjdes och så småningom uppfördes istället på 1970-talet Palast der republik. Detta fuskbygge fick så småningom rivas, asbest uppgavs vara orsaken.

Sedan ett antal år har Berlin-besökaren kunna se hur den historiska platsen på södra sidan av Museumsinsel långsamt har ändrat karaktär. Rivningen av Palast der republik tog flera år. Sakta men säkert plockades byggnaden ner. En alltför forcerad process hotade att skapa sättningar i andra känsliga byggnader i området, bland annat i domen på andra sidan gatan. När väl DDR-byggnaden var borta påbörjades grundarbetena för ett av stadens mest kontroversiella projekt: återuppbyggnaden av gamla Stadtschloss. Varför återuppföra detta gamla spökhus från preussiska glansdagar som många helst vill glömma? Varför inte satsa på exempelvis en kommunal konsthall, som kritikerna ansåg att Berlin saknar. Hur nu än argumenten föll, så blev det i alla fall beslutat att det gamla slottet skulle återuppstå. Åtminstone dess yttre skal. Innandömet ska enligt uppgift bli en modern byggnad, för kongresser, utställningar och dylikt.

Nu kan vi se hur byggnaden till sist börjar ta gestalt. Under många år har vi fått nöja oss med en utställningspaviljong med historiska modeller och fotografier. En cirkel är på väg att slutas i centrala Berlin denna ödesmättade dag. Kanske hade som sagt den historiska cirkelrörelsen över huvud taget inte ägt rum, om inte en ung, hetlevrad nationalist på en gata i Sarajevo för hundra år sedan träffat en österrikisk kronprins med ett skott i halspulsådern. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar