23 sep. 2014

Slutet för en skola som vi känner igen

Artikeln Digitaliseringen av skolan (i Gleerups nya bok Interaktiva medier och lärandemiljöer, 2014) sammanfattar artikelförfattaren Stefan Pålsson (känd ”omvärldsbloggare” på Skolverket) några av de senaste årens viktigaste trender när det gäller skolan och teknikutvecklingen.

Artikeln avslutas med en fråga: ”Men vad krävs för att kursändringen ska bli möjlig?” Han efterlyser en kursändring som innebär en mer samlad pedagogisk utveckling som tar vara på teknikens möjligheter, över hela landet.

Bakgrunden är oron över att utvecklingen är ojämn. I många skolor och hos många huvudmän pågår en intensiv och kreativ utveckling av arbetsformer, där tekniken och det nya medie- och informationslandskapet tas tillvara. Men, och det är bekymret, i många miljöer sker inte mycket alls. Det tycks som om digitaliseringen bidrar till att öka skillnaderna i skolsystemet och hotar därmed något av det viktigaste i vårt skolsystem: likvärdigheten.

Detta är Pålssons slutkläm i en informativ artikel som kommenterar en rad andra aktuella fenomen såsom ”det utvidgade kollegiet”, skolbibliotekens roll, öppen och länkad data, medie- och informationskunnighet m m.

Pålsson redovisar förtjänstfullt hur resonemangen förs, både nationellt och internationellt och pekar ut några komplicerande omständigheter. Till det mest intressanta i Pålssons sammanfattning hör några av synpunkterna från OECDs stora projekt, New Millennium Learners, som pågick från 2007 till 2010.

En central slutsats är att digital hårdvara och digitala medier inte enbart är verktyg som ska integreras i den traditionella skolan. Det beror på att det rör sig om systemförändrande krafter och det måste både beslutsfattare och medborgare bli medvetna om.

Det slår mig att det kanske är på det viset, att vare sig de mest teknikvurmande bland pedagoger och övrigt skolfolk, eller de som av olika skäl föredrar att skynda lite långsamt med teknikutvecklingen, riktigt har förstått vilken potential digitaliseringen har. Då menar jag inte pedagogiska möjligheter i första hand, de börjar vi trots allt bli välbekanta med. Nej, det är de oförutsedda och till och med oönskade systempåverkande effekterna av digitaliseringen vi behöver analysera och förstå djupare. 


Det finns förstås anledning att ta en mycket grundläggande fråga på allvar: Kommer teknikutvecklingen innebära att det nationella skolsystem som vi vant oss vid under 170 år, förändras till något helt annat?


21 sep. 2014

Nytt om digitaliseringen och skolan

En första genombläddring av den nya boken Interaktiva medier och lärandemiljöer (red. Elza Dunkels & Simon Lindgren, Gleerups utbildning, 2014) bådar gott. I förordet slås en ödmjuk ton an redan från början. Man vill inte bidra till den ”märkvärdifiering” som omger frågan om den digitala teknikens betydelse för skolan. Det tror jag är klokt och rätt. Begreppet hämtas från Erik Fichtelius som under ett seminarium hävdat att skolan aldrig kommer att bli digital och att det inte heller är målet.

Det uttalandet kräver förstås tolkning, vilket inte förordet försöker sig på och inte heller jag i denna korta text. Jag är dock övertygad om att ”digitaliseringsdiskursen” krånglar till skolutvecklingen, då den på många sätt definitivt gör sig ”märkvärdig”. Tyvärr har detta pågått i många år, enligt mitt förmenande, och det fortsätter…

Hursomhelst får vi veta att boken är ett försök att lämna konstruktiva bidrag till en nödvändig utveckling. Digitaliseringen av samhället är ett faktum, skolan och dess personal måste förhålla sig. ”En lärare som inte har interaktiva medier i sin repertoar har färre valmöjligheter” – ett enkelt faktum som de flesta bör kunna hålla med om.

Alltså utlovas goda exempel på praktiska tillämpningar i klassrummet, forskarröster om moderna mediers relation till lärandet, samt överblickar från några som bevakar de övergripande utvecklingslinjerna, nationellt och internationellt.

Många teman känner vi förstås igen från de senaste årens utveckling: Öppna gratisutbildningar (MOOCs), definitionen av ”digital kompetens”, spel och ”spelifiering”, sociala sajters roll i lärprocessen, elevpubliceringar, skärpt fokus på källkritik, frågor om äkthet och frestelsen i att ”klippa o klistra, litteraritet genom spel och TV-serier, m m. Här står vi och kan inte annat, som sagt. Samtliga dessa perspektiv och ingångar kommer sannolikt att stå i centrum för utvecklingen och samtalen i många år än.

Det känns spännande att läsa vidare! Men, jag kommer att göra det med kritisk blick, av både allmänna och specifika skäl. Anledningen till det senare härrör från några av redaktörernas lite uppseendeväckande formuleringar i förordet, bland annat att ”dagens skola uppvisar många likheter med gårdagens” (rad 2!). Formuleringen är en truism och dessutom våldsamt tröttsam om man frågar mig. Den används gärna av inbitna teknikromantiker, men också av moderniseringsivrare av mer allmänt slag, som fortfarande tror på inlärningsrevolutionen och/eller att vi ingenting lärt under århundraden av västerländsk skolutveckling. Det vill säga, att om vi bara gör ”rätt” så kommer vi att kunna säga adjö till allt var svett, möda och ansträngning heter i inlärningssammanhang. Det är bedrägliga tankar som inte gagnar den seriösa diskussionen om skolans utveckling.


10 sep. 2014

Rörligt ledarskap – floskelproduktion eller nåt att ta till sig?

Ja, precis som rubriken gör, vacklade jag under min läsning av den lilla skriften Rörligt ledarskap – den magra vägen till förändring (Studentlitteratur 2010), av Michael Fullan, professor emeritus vid universitetet i Toronto. Efter att ha jobbat med dessa frågor i tio års tid – låt oss kalla det för ”managementdiskursen” – så är jag allergisk mot den ständiga produktionen av tomma neologismer. Vad är egentligt ett ”rörligt” ledarskap? Hur kan en väg till organisatorisk förändring vara ”mager” istället för ”fet”? Kan man inte lika gärna prata om att ”bibehålla en strategisk blick” eller ”satsa på enkelhet”? Vi vet ju sedan länge att tiden kräver ”flexibilitet” istället för att man är ”statisk”. Men, vad hjälper oss dessa ord? Ladda, skjut – sikta – säger Fullan och tycker att ännu en ”krigsmetafor” ska pigga upp oss.

Svårigheten är ju inte att begripa dessa enkla teorier, det svåra är ju att ”göra det”! Walk the talk, helt enkelt! Ja, irritationen finns kvar genom läsningen, många av begreppen som används för att illustrera centrala fenomen är abstrakta intill meningslöshet och de tangerar i flertalet fall andra, bättre förankrade begrepp.

Han gör, menar jag, vad många andra gjort före honom. Beskriver fenomenen med nya ord och begrepp och lurar därigenom läsare att tro att han kommit på något fundamentalt nytt. Så är det naturligtvis inte, inte på området ledarskap och organisation, vilket har teoretiserats och kommunicerats en masse i två hundra år. Den oerfarne läsaren av Fullan riskerar tro att han uppfunnit hjulet. Tro mig, det har han inte.

Men jag måste samtidigt medge att jag rycktes med av Fullans entusiasm, hans många exempel och, framför allt, det jag tolkar som kärnan i hans budskap. Jag tror vid avslutad läsning att Fullan – förmodligen – är genuin och ärlig, inte en tom ordvrängare. Och han har skrivit annat, som naturligtvis kan vara mycket bättre än den här lilla boken.

Så här – ungefär - har jag förstått hans budskap:

Ledarskap är aktörskap, vilket innebär att en effektiv ledare agerar och får därigenom saker och ting gjorda, får andra människor i arbete (rörelse) och därmed skapar utveckling i en organisation. Att förstå förändring är kärnan i ett modernt ledarskap. Hur ska ledaren tänka och känna inför förändringar? Det finns många skäl att vara osäker och träda fram försiktigt, eftersom mycket i en komplex organisationsvärld är svårt att förutsäga eller förstå. Men det nyttar inte mycket till.

Eftersom organisationen och dess miljö är komplex, är det lika bra att börja agera tämligen snabbt, och låta implementeringsprocessen samtidigt vara lärprocess. Misstag rättas till längs vägen och detaljer faller på plats efter hand. Planeringen inför ett nytt projekt bör inte vara för omfattande eller noggrant utarbetad. Ju mer man vet och kan, desto kortare kan man formulera sig i planerna.

Med risk för att jag läser in för mycket, är det som om Fullan citerar en eller annan gammal 1800-talsmilitär - strategen kan aldrig hålla sin hand borta från genomförandet. Det gäller vidare att sikta på de faktorer i förändringsprocessen som snabbast och mest genomgripande leder till förbättring. ”Det magra” är att hitta detta och koncentrera sig på det och inte splittra sin uppmärksamhet alltför mycket.

Den sociala interaktionen i en organisation är dess själva livsluft. Det gäller interaktionen mellan ledare och följare, men också givetvis mellan medarbetarna. Kollaboration är förutsättningen för snabbhet, effektivitet – och lärande. Att ständigt vara öppen för och kapabel att lära nytt är nödvändigt i en öppen implementeringsprocess. Fullan pratar om kapacitetsuppbyggnad som en ständig parallellprocess.

Föga förvånande är det – utöver kunskap om förändring – interpersonella egenskaper som lyfts fram hos den effektive (rörlige) ledaren: empati, förmåga att lyssna och inge förtroende. Förtroende och tillit byggs upp av integritet och – kompetens. Här någonstans är det återigen allmängods som Fullan presenterar, menar jag. Men, och det är ett viktigt men, kärnan är klar: sätt organisationen i rörelse, utveckla tillit och förtroende, med en samverkande kultur där det råder klarhet om målen kan en enorm kraft utvecklas.

Och, för att riktigt ta oss back to basics så säger Fullan: mycket handlar om hårt arbete. Jag tror på det!