Tiden går fort denna höst. Sist jag rapporterade något på dessa sidor stod vi inför en ny arbetssäsong. Sommaren gick mot sitt slut, men den begynnande hösten skulle - visade det sig - klä sig i sommarskrud ett bra tag till (ursäkta övningen i poesi!). Till sist anlände dock regnen och kylan och det blev bråttom att byta garderob.
Tiden har gott fort och tagit slut snabbt. En konsekvens är att jag inte hunnit formulera något läsbart för dessa sidor. Den som följer mina små skrivförsök har dock kunnat trösta sig med resesajten Tertulia travels - om det nu är någon tröst.
Det är förstås en rätt absurd formulering att säga att tiden går fort. För tiden förlöper väl med samma hastighet hela tiden? Nja, de flesta håller nog med om att det finns en "upplevelse av tid". Tiden kan upplevas som lång eller kort, allt efter omständigheterna. Många minns med glädje barndomens långa somrar. Nu drar de alltid snabbt förbi.
När det väl ges lite tid för eftertanke och reflektion denna höst så är det märkligt nog - i mitt fall - denna upplevelse av tid som gör sig påmind. Hur ska jag hinna med det jag verkligen vill? Hur vet jag med säkerhet vad det är jag vill? Hur ska jag uppnå ett tillstånd där jag slipper känna att "tiden rinner ur mina händer"? Hur uppnår jag en högre närvaro i stunden, för att så att säga, dra ned på tidstempot? Klassiska frågor, inget märkvärdigt.
Det finns en uppenbar ålderskomponent i dessa funderingar. Frågan om vad tiden ägnas åt, blir mer desperat i takt med stigande ålder. Livschansernas och levnadsalternativens själva volym krymper. Det är inget konstigt med det. Men många upplever sannolikt en ökande press, som kan leda både till kreativa och destruktiva reaktioner.
Det är inte bara personliga reflektioner som upptas av ämnet tid denna höst. Också professionella möten har flera gånger behandlat ämnet tid. Nyligen arbetade jag med en sympatisk grupp chefer och ledare från en av våra sydsvenska kommuner. De var mitt uppe i utvärderingen av ett större ledarskapsprojekt. En av de viktigaste upptäckterna som de gjorde gällde det värde som låg i väl inramade kollegiala samtal. Det var samtal som ägde rum i grupp, med ett givet arbetsrelaterat tema, med skickliga handledare närvarande. Varför gör vi inte detta oftare, sa man med en mun.
Upptäckten tycks ha varit att det går att skapa tid. Det går att skapa "tid för något". Det vill säga, det går att rycka ut ett tidsavsnitt ur det jämna vardagsflödet och helhjärtat ägna den tiden sin fulla uppmärksamhet "för något". Det ger i sin tur de förutsättningar för intensiv närvaro, som vi ofta förknippar med ett nedtonat tidsförlopp.
I denna insikt tycks gömma sig en äkta pärla. Tanken att vi "skapar tid för något", är sannolikt en nyckel för den som kämpar med kalendern och prioriteringarna. Tiden är en resurs som vi har och befinner oss i på ett helt neutralt och objektivt sätt. Vi har alltid en möjlighet att "skapa tid" för det som vi eftersträvar, behöver och längtar till.
Kanske tröstar dessa tankar en grå höstdag som denna. I skrivande stund framstår den plötsligt inte bara som grå, utan där finns också gula löv och röda löv som lyser till...
