Vårt förhållande till tiden - en komplicerad sak

Ämnet tid och vår förmåga att ”hantera” den tilldrar sig mångas intresse. Ämnet ligger onekligen ”i tiden” och under vinterledigheten kan vi också lugna ner oss en smula och tänka över det. Helgernas och ledighetens tidsförlopp är för somliga makligt och nedskruvat. För andra svischar det till och sen är det över. Ibland kan samma tidsförlopp kännas utdragna och blixtsnabba på en gång. Det är en subjektiv och känslomässig sak.

Några av oss försöker ständigt vinna kontroll över tiden, ofta med klent resultat. Det handlade nyss om allt som behövde bli färdigt innan ”den stora ledigheten” bryter ut. Även om julklappar och matlagning rationaliseras bort eller klaras av med förenade krafter och sänkta ambitioner, så är det svårt att hinna med. Själv oroas jag över att inte ha röjt upp ordentligt, främst i hjärnan där olika ting försöker samsas i en förtvivlad röra. Jag är rädd att jag inte hittar tillbaka till det väsentliga, när arbetet väl börjar igen. Något säger mig samtidigt att rädslan är överdriven.

”Experterna” vill förstås hjälpa oss med detta, exempelvis genom listor över tips för hur vi bör tänka och agera. Ledarna försökte nyligen på sin blogg förklara hur man ”tar makten över tiden”! Denna dramatiska formulering döljer ett knippe råd kring hur man sätter vettiga gränser för sig själv, för arbetet och fritiden. Inte så märkvärdigt i tanken kanske – men ack så svårt att realisera!

Är det inte fråga om gränssättning och vettig struktur, så kan det handla om knep och tekniker som hjälper oss att ”stoppa tiden” och ”leva i nuet” eller hur nu våra abstraktioner om tiden är formulerade. Vi mediterar, jobbar igenom koncentrations- och avslappningsövningar, joggar och gör yoga. Vi söker mindfulness. Vi söker ”flow”. Om du inte vet hur du gör så kan du pröva Ledarnas nya app ”Chefsflow”. Ja, det är sant, appen finns! Med dess hjälp kan du kartlägga veckans alla aktiviteter och efteråt kan du se hur mycket tid för flow som du haft, och hur mycket tid du lagt på annat. Vittnar inte detta om viss desperation? Eller åtminstone om en betydande vilsenhet på området? Hursomhelst är flow ett lika eftersträvansvärt tillstånd för många som den djupa stillheten. Och förmodligen lika svårt att uppnå.

Vi kan också välja ”medicin” av mer klassiskt snitt, och strunta i den moderna expertisen, om vi vill fördjupa oss i ämnet tidshantering. Mina tankar går till romanen Bergtagen, av Tomas Mann. Detta litterära mästerverk från 1924 handlar om den unge Hans Castorp som ska hälsa på sin kusin i de schweiziska alperna. Istället för planerade två veckor stannar Castorp i sju år! Han trivs helt enkelt väldigt bra med sitt ensidiga och välstrukturerade liv på sanatoriet, och vill inte tillbaka till livet ”där nere”. Materiellt saknas inget, intellektuellt erbjuder en samling stimulerande individer på orten allt han kan önska. Och där finns en kvinna att älska.

Ett stycke in i boken kommer avsnittet Exkurs om tidssinnet.

Man tror på det hela taget att sådant som är intressant och nytt ”fördriver”, det vill säga: förkortar tiden, medan monotoni och tomhet hämmar och hindrar dess gång. Detta är inte obetingat riktigt. Tomhet och monotoni kan visserligen tänja ut ögonblicket och timman så att de blir ”långa”, men de stora och riktigt stora tidsmängderna förkortar de så till den grad att de rent kan förflyktigas och bli till ”intet.” Omvänt är ett rikt och intressant innehåll mycket väl i stånd att förkorta timman och till och med dagen så att de får vingar, men i stort sett ger det bredd, tyngd och soliditet åt tidens gång, så att händelserika år går mycket långsammare än de där fattiga, tomma, lätta, som vinden blåser framför sig och som flyger bort. Det man kallar långtråkighet är alltså egentligen snarare en sjuklig kortvarighet hos tiden till följd av monotoni: stora tidsrymder krymper vid oavbruten likformighet ihop på ett vis som gör hjärtat dödsförskräckt; om en dag är som alla andra dagar, då är de alla som en; och vid fullkomlig enformighet skulle det längsta liv upplevas som helt kort och ha flugit bort utan att man visste ordet av. Tillvänjning innebär att tidssinnet somnar in eller åtminstone mattas, och om ungdomsåren upplevs som långsamma, det senare livet däremot går allt fortare och ilar iväg, så måste även det bero på tillvänjning. Vi vet mycket väl att andra eller nya vanor är det enda vi kan ta till för att hålla kvar vårt liv, friska upp vårt tidssinne, göra så att våra tidsupplevelser blir yngre, starkare långsammare och vår livskänsla överhuvudtaget därmed ny.

Thomas Mann har uppenbarligen förstått en del av det som vi ständigt brottas med. Måhända är det trösterikt att upptäcka att tidens snabba flykt inte enbart har med IT-samhället att göra. Han inspirerar dessutom till konkreta nyårslöften av olika slag!

Ett av de gamla grekernas tidsbegrepp – kairos – betecknade ett tillfälle i tiden då en öppning eller möjlighet erbjöd sig, som man kunde och borde ta tillvara. Och kanske borde vi trots allt, under denna långa ledighet, passa på att fundera över hur vi tar tillvara vår tid. De flesta av oss är i behov av ordentlig vila, men det kan ske på sätt som något bryter mönstren, så att ledigheten inte smälter ihop med alla andra jular och snabbt förbleknar. Det måste inte vara i form av några radikala förändringar. Det kanske räcker med att ta sig an en tjock roman av Thomas Mann?

De introverta tar hem spelet!

Den introverta personlighetstypen är i ropet i år. Det är framför allt Susan Cains bok Quiet – the power of introverts in a world that can´t stop talking. (som kom ut i våras på svenska) som fått genomslag. Det är en bok som fortsätter att ägnas uppmärksamhet (NEO 6/2013), vilket är trevligt då ämnet är viktigt och en smula underskattat. Märkligt nog sänder P1 i skrivande stund ett reportage som undersöker kopplingen mellan personlighet och ideologisk hemvist. Skönjer vi ett växande intresse för detta med personlighetsdrag?

Det är en härligt ”revanschistisk” titel som Cain har valt för sin bok. En introvert har svårt att värja sig. Och man leds att tro att hon fått utstå allsköns oförätter genom livet och att hon nu äntligen får tillfälle att ge igen. Och, ja, många introverta kan nog dela hennes erfarenheter. Skolans värld med sin ofta tuffa miljö är ju inte alltid nådig mot den som föredrar lugnet och fördjupningen i studierna, före det glättade munhuggandet i korridorerna. I ett TED-talk på nätet berättar hon rörande om sitt första sommarläger. Där hon föreställde sig lugn samvaro kring lägerelden med travar av böcker, mötte hon oförstående ledare som ställde krav på att ”alla skulle busa och ha kul”. Själv minns jag mitt enda genomlevda sommarläger med viss glädje trots betydande introverta behov. Men så var det också ett schackläger, där en stor del av tiden tillbringades under sträng tystnad.

En av Cains poänger är att mycket av det bästa som mänskligheten har frambringat skapats av människor som arbetat under stillsam koncentration i ensamhet. Kreativiteten kräver många gånger en promenad i skogen, eller en stunds meditation med trädgårdsredskapen eller strykjärnet. Men det behovet är säkert allmängiltigt. Möjligen är det så att introverta personer kräver lite mer av den varan.

Uppfattningarna om detta personlighetsdrag är inget nytt påfund. Carl Gustav Jung använder begreppen introversion och extroversion för att kategorisera två grundläggande personlighetstyper i sin bok Psykologiska typer från 1921. Enligt Jung handlar det om energiflöden och en grundläggande psykisk orientering, absolut inte om social förmåga. Ska vi tro Jung och andra som länge sysslat med personlighetsanalys så fördelar sig de med extrovert respektive introvert läggning ganska jämnt i befolkningen. Cain uppger att introverta omfattar en tredjedel till hälften av befolkningen, och hon har ägnat de senaste sju åren åt att plöja forskningen på området så hon bör ju ha koll.

Den moderna syntesen av de senaste decenniernas personlighetsforskning – The big five – har förstås med dimensionen. Cain vill ha den till den viktigaste, att den bidrar mest till att forma ditt liv.

Det är ju inte så att det alltid märks så tydligt vilken läggning människor har, eller hur starka dessa drag är. Det socialt anpassade beteende som (arbets)livet tvingar oss till gör det nödvändigt att tona ner personlighetsdrag. Men, ibland blir det ändå uppenbart: En allmänt lågmäld och reserverad person - antagligen introvert. En tyst observatör som avslutar mötet med en briljant konklusion – det kan vara en introvert! Personen som du älskar att anförtro dig åt, för att lyssnandet sker med fokus på dig och utan avbrott – kanske en introvert?

Introversion är ett komplicerat och ofta missförstått personlighetsdrag. En del introverta chefer som jag varit bollplank åt i samtalsserier, kan ha väldigt svårt att förstå sina egna behov. Deras problem är det som händer efter perioder av intensiv interaktion med omgivningen. ”Den inre rösten” tar över och omgivningen stängs av. Behovet av att få gå in i sig själv blir omöjligt att stoppa. Alla är inte bekväma med eller förlåtande gentemot dessa uttryck av introversion.

Bland Susan Cains många tankar finns den om dagens samhälle som inte riktigt tar tillvara och förstår sig på introverta. Min uppfattning är dock att Cains kritik inte riktigt träffar den svenska kulturen. Här är det trots allt ok att vara lågmäld och reserverad. Den svenske etnologen Åke Daun gjorde i samband med ett projekt för ett antal år sedan den intressanta iakttagelsen att det inte fanns någon svensk forskning om blyghet. Den amerikanska motsvarigheten var massiv. Där har blyghet länge betraktats som ett svårt socialt handikapp och många gör nog också misstaget att förväxla blyghet med introversion.

Till syvende och sist är personligheten viktigare än vi tror. Den bidrar på många sätt till att forma våra liv. Och det går att fånga grundläggande mönster i människors sätt att agera, tänka och känna, vilket personlighetsforskningen sysslat med i hundra år.

Så Susan Cain bidrar till att kasta ljus över ett viktigt ämne, även om mycket är diskutabelt. Och när hon står där på scenen under sitt TED-talk, så väcker hon åtminstone mina sympatier. Hon framstår, för mig, som en introvert person som kämpar med att tränga ur sitt skal. Hon har tränat offentligt tal i ett år, berättar hon. Ändå känns hon inte särskilt bekväm i situationen. Många andra introverta torde känna igen sig…

Vad är det som händer i den svenska skolan?

Den nya PISA-rapporten är förskräckande på många sätt. Det är djupet och bredden, samt konsekvensen i försämringarna som gör läget riktigt allvarligt.

Några forskare ur dagens röstflod talar i Vetandets värld om hur de ser på saken.  De pekar på detaljer i PISA-testet som exempelvis mattetalens relativa ordrikedom. Det kopplar ihop matematiken med läsförståelsen, ett samband som vi varit klara över ganska länge. Svag läsförmåga leder till ytterligare försämrad matematisk förmåga. Vidare pratar de om bristande uthållighet. Många svenska elever ger upp, hoppar över uppgifter i högre grad än elever i många andra länder. 

Forskarna pekar också på att de senaste årens omfattande kontrollapparat riktad mot skolan inte gett något. Kanske har det bara bidragit till försämringen?

Anna Ekström talar under pressmötet idag om ”ensamma elever”. Det handlar om en undervisningsmodell, eller varianter på en, som hyllats i många år nu. Individualiserat arbete med självvalda projekt och uppgifter. Om den arbetsmodellen överanvänds, som fallet är i många svenska skolor, sviker man många av de svaga eleverna, det är uppenbart.  

Lösningarna? Ja, de är lätta att formulera, svåra att genomföra, som så ofta är fallet. Vi behöver kritiskt genomlysa vår kultur och våra djupare liggande värderingar: hur ser vi på kunskap, vad tänker vi om betydelsen av utbildning? Är vi beredda på hårt arbete, om det är detta som krävs?

Vi behöver också, med ord från forskarna i Vetandets värld, tänka systematiskt och långsiktigt i våra reformer och satsningar. Undvika ”tomteblossen”, helt enkelt.